Så idag var första dagen på nya jobbet avklarat... Vet inte riktigt vad jag tycker om det än, allt liksom hände så fort och allt är så nytt- känns typ overkligt efter att ha varit icke arbetande i ca 8 månader och nu har jag ett jobb som verkar väldigt bra och ligger bara 10 min från mig (till skillnad från mitt förra arbete som låg 1,5 timme bort). 

Jag har fått köra truck vilket är väldigt kul och väldigt läskigt! haha... Kunde knappt sova igår för huvudet fylldes med bilder på hur jag kör över någons fot eller skadar deras ben, Intrusive thoughts så att säga. Jag försökte bemöta dessa tankar på ett nytt sätt och försöka se de mer som gäster än inneboende- de är välkomna att hälsa på men inte att stanna och tackade de för vilket syfte de nu försökte fylla i (antagligen att vara varsam när jag kör) vilket hjälpte enormt! Kunde känna hur all oro liksom släppte och jag somnade. Tror inte att detta har hänt innan haha 

Tog igenom mig dagen iaf, kändes kämpigt i början just för att det är ett så självständigt jobb och jag är van vid arbetsplatser där man jobbar med varandra och tjötar. Men folket här var hjälpsamma och jag kände hur det blev lättare ju mer dagen gick och försökte socialisera med folk när jag fick chansen så i överlag så gillar jag mitt nya jobb och hoppas samt tror det hela komma bara bli bättre och bättre! 

Länge sen man tog en bild tidigt på morgonen när vägen står tom

Hejhej,

Så idag var lite av en berg-o-dalbana! Jag fick ett samtal kort efter jag vaknade upp och det var från en rekryterare för ett lager-jobb jag ansökte förra veckan, hon gillade vad hon hörde på telefon och därefter boka en arbetsintervju samma dag! Jag blev så nervös men också super taggad haha, satte igång en hel tidsplan och allt gick bra meeen jag klantade till det ganska rejält... 

Jag hade precis duschat och skulle prova olika outfits men insåg att jag hade blandat ihop tiderna helt fel! Det var 5 minuter kvar tills bussen skulle gå så fick nöja med vad som redan var på mig, slängde på mig jackan och sprang ut! 

Fick rusa så mycket att jag inte ens hann borsta mitt genomblöta nyduschade hår eller ens ta på mig glasögonen heh... 

Det var kaos! Plus så ösregnade det och jag hade varken paraply eller en huva på min jacka och var dum nog att hoppa av en hållplats för tidigt så fick promenera i regnet och bli ännu mer blöt... Såg ungefär ut såhär:

Genomblöt, luggen klistrad på pannan och åt alla håll 

Kändes som det bara skulle gå nedför mer och mer men det gick faktiskt bra! Hon verkade redan ha bestämt sig efter att ha läst min ansökan och samtalet från imorse så intervjun var ett sista steg to seal the deal! Jag ska på upplärning där nu på torsdag och fredag och är så lättad och taggad!

Hoppas att allt kommer gå bra och att det inte är allt för stressigt och håller till när skolan börjar om jag nu kommer in på det haha 

Ha det så bra allihopa!

Halloj, jag skulle nog säga att de senaste två åren har jag spenderat som mest tid att verkligen granska och utforska vad det innebär för mig att vara autistisk. Förr brukade mitt tankesätt vara att ja, det är min diagnos och det är inget mer med det eller att det är bara en liten del av mitt liv för jag är ju "lika autistisk" som andra. Detta beror nog mest på vilka jag hade runt mig, många som nästan inofficiellt utgav sig för "förstå mig bäst" eller att vara någon sorts expert! Det var t. om en kurator på min skola som trodde att jag inte var autistisk längre bara för att jag hade lärt mig att hantera mig själv bättre sen jag var ett litet barn. Det var många åsikter från många håll och det kom åt mig efter ett tag...

Självklart så brukar ju folk säga "man är inte sin diagnos" och även om jag kan förstå vart man kommer ifrån så är det ju en del av en och jag försöker känna mindre skam att acceptera den delen av mig och att det är ju en stor del av mig själv för den här hjärnan kom i autistic edition så då är väl det mesta man gör och tänker pga det?

Senaste året så har jag tagit mycket mer information och innehåll om autism dagligen från tiktok från andra autistiska människor vilket har hjälpt en del. Och jag har nog skrivit om detta innan men att ha nära vänner som delar ens upplevelser och har liknande diagnoser som en själv, har varit väldigt givande. 

Och visst, det finns fortfarande stunder då jag upplever svårigheter men jag mår bättre nu av att vara uppmärksam om den delen av mig själv än förr :) 

Ta hand om er!